Fängslad som Kristi på korset.
Svarta järnspikar genomborrar mina händer,
blod sipprar sakta nedför de nötta, bruna trädplankorna nerför min tunna, bleka hud, längs mina ben.

Kommer inte undan.
Plågorna.
Vill springa med lätta steg tills jag når en äng med nyutslagna röda vallmor som stilla vajar i vinden, men jag kommer ej undan.

Undan slag,
spott och spe
trots att jag försöker värja min sargade kropp.

De stora mäktiga kronbladen på den intensivt röda vallmon står
ej emot vindens kraftfulla puster och falnar sakta till marken.
Likt vallmon känner jag mig, lika utsatt för högre makter.

Sakta böjs min kropp, sakta kroknar blomstjälken mot marken.
Än en gång har naturens kraft segrat.
Tunna spröda blomblad flyger för vinden.
Vem vill plocka upp dem, försiktigt klistra ihop dem till en hel blomma igen och för evigt bevara den mellan silkeslena, bleknande blad i sin värdefullaste bok.
Ingen vill, för det angår dem inte.

© Linda Garbén