Det leende mönstret
grinar illa i salen

Det sista nån sa va:
"Kom, vi går å äter!"

Oset av kallhamrat
stål, som läskar och bjuder
in Dig till mitt olyckliga hem

Ruskande på kalufsen
kutar Du tillbaks ut
i den kyliga, friska kvällsluften

"Bättre här, än där!"
tänker kvinnan som
tände mitt hopp,
där hon går hemåt

Den krävande tanken
som nästan lockade

Det pulserande blodet
sjudande, innanför

Det sista hon sa:
"Det känns inte bra,
jag går nu!"
sprang ut

Nu är det jag,
som ruskar på huvet
i skratt, leende
"Ingen tål en fråga för mycket..."

Det är så här det är, det är så här det är tänkt...